Jag saknar att ha någon. Ha någon vid min sida som man tycker om så man håller på att spricka, som man ler av bara av att tänka på, att brottas med i sängen, att fjantas med, att busa med och bara få dela allt det där som man gör när man tycker om någon.

 

Efter att ha blivit sårad tusen gånger är jag så jäkla försiktig. Jag vill INTE bli sårad igen, orkar inte gråta och vara ledsen över någon som inte förtjänar mig. Jag har svårt för att bli kär men när jag väl är fast har jag en tendens av att göra "för mycket". Det känns som jag aldrig får tillbaka lika mycket som jag ger och det suger.

 

Under mina år som tonåring har jag nästan haft förhållande hela tiden och jag har alltid sett mig själv som en "förhållandetjej". När jag blev lämnad av min dåvarande pojkvän, för ca ett år sedan var jag livrädd för att vara själv. Jag var inte van eftersom det var något som var helt nytt för mig. Men jag har lärt mig att det är skönt att vara själv, att få klara mig på egen hand och att få göra precis vad jag vill.

 

Och under det senaste året har jag lärt mig massor om mig själv och jag har växt som person. Jag är fortfarande samma Sofia som för ett år sedan men förhoppningsvis lite klokare och massor med erfarenheter rikare.

 

Fast jag tror ändå att vi alla mår bäst när vi har någon människa som vi kan dela allt med, som man verkligen är KÄR i och vill vara med varje sekund. Det saknar jag just nu så du får gärna dyka upp snart.

Lånade Mirsadas bild eftersom jag tyckte den passade till inlägget eftersom hon just nu är super duper kär.