En sak jag kom på inatt när tankarna var i full gång: Är det inte konstigt hur människor som en gång i tiden har betytt allt för dig plötsligt blir en främmande människa?

 

Det spelar ingen roll om det är vänner, ex eller någon i familjen. Det är så märkligt att man först delar allt tillsammans. Man skrattar, gråter, delar upplevelser, får förtroende för varandra, lägger ner tid och energi på att visa att denna människan är viktig för dig. Sen helt plötsligt förändras allt, av någon konstig anledning. Ibland vet man ju inte ens varför relationen tog slut? Det bara blir så, rinner ut i sanden eller får man/har man ingen förklaring til varför det blev som det blev.

 

Jag kan inte påstå att jag vet varför det är såhär men JAG tror att man lätt kan växa ifrån varandra. Man hittar saker i livet som får större betydelse, man byter livstil av någon anledning eller så upptäcker man att man vill och tycker om olika saker. Det kan jag se på mig själv, det är skillnad på mig nu idag när jag är 20 år än när jag var 13 år. För varje dag som går träffar man människor som ger intryck på dig, man tar lärdom av både negativa och positiva händelser som uppkommer på vägen och sakta men säkert, utan att man är medveten om det, tror jag att man förändras. Förhoppningsvis till det bättre givetvis. Men självklart måste man få göra misstag också, det är mänskligt och någonting som vi alla gör - och sedan lär oss utav.

 

Men ska man verkligen låta relationen som betydde allt för dig rinna ut i sanden? Eller ska man försöka igen, försöka att klara allt tillsammans och försöka lappa ihop det som en gång blev trasigt. Jag vet inte. Men jag tror att det är svårt att gå tillbaka till en tid som redan har varit. Man har missat för mycket "viktig information" och jag tror att det är lätt att sträva efter hur det var DÅ och att man vill komma tillbaka till det stadiet igen. Jag tror att man får minnas den bra tiden man hade tillsammans och skapa nya minnen med de människor som ligger dig varmt om hjärtat just nu. Sen tror jag självklart att det finns undantag, att man kan hitta tillbaka till varandra men jag tror den vägen är lång och tuff samtidigt som det måste vara underbart! Bara lite av mina tankar såhär en fredagmorgon...